Vägen till Skara

Jag tror min inspiration blåste bort lite granna. Var det en vårvind som svepte iväg med den eller bara det faktum att jag inte kunde skriva precis när jag hade som mest inspiration? Jag vet inte riktigt, men jag känner för att tänka lite ikring det och skriva om det hela samtidigt. Det brukar hjälpa min tankegång lite. Lite granna kan jag känna att jag tror det blir roligt att skriva kapitlet jag håller på med just nu. Huvudpersonerna håller på med förberedelser inför familjehelgen, och då får jag chansen att skriva lite mera om humoristiska saker som händer. Ja, om ni inte förstått det redan så har jag en monolog här om mina tankar kring min bok Stall Blåklinten som jag kämpar med.

Jag såg slutet på den idag, som om jag skulle kunna skriva klart den idag redan, om jag bara lade manken till. Det skulle vara så otroligt härligt. Samtidigt vet jag på något vis att det inte är något speciellt som ändras. Det är knappt någon som kommer lägga märke till den. Kanske tjejerna i stallet, kanske någon hästintresserad jag har som vän på facebook. Det är inte det att den inte är rolig att läsa, för det är den, men det är en så liten publik. På något vis känns det lite vemodigt att jag kommer få så lite cred för ett så bra arbete. Min rädsla är egentligen att det verkligen kommer märkas när jag skrivit klart mitt stora projekt, en fantasybok som verkligen har en bra story, spännande karaktärer som utvecklas och action så det räcker till alla.

Är det underligt att man får nästan prestationsångest? Är det kanske just det som hämmar en lite grann? Eller behovet av att ens verk ska bli sett? Vi får se helt enkelt. Jag ska försöka skriva mer på hästboken. Sist jag kollade har jag haft över 450 visningar på den på Kapitel 1. Det borde vara värt någonting, men då ska man  vara medveten om att det dels är så att den inte räknar unika träffar och dels att det kan vara sådana som jag bett kolla på den. Ja inte alla 450 träffarna förstås, men en hel del av dem.