Vägen till Skara

Hej Mamma!

Jag har ett så tydligt minne som åter dök upp idag när jag stod i duschen av alla ställen. I minnet satt jag och skrev ihop bokstäver och undrade om det hade bildats något ord ännu. Jag använde allra helst de mer exotiska bokstäverna som Q och X och Z, så därför var det kanske inte så konstigt när det inte blev några läsbara ord. Jag minns också att jag inte kunde alla bokstävers utseende när det var stor respektive liten bokstav.

Associationen gick vidare till ett minne då du läste Bamse för mig. Jag hade knäckt läskoden och hann läsa i förväg. På något sätt hade våra Bamsetidningsstunder förstörts. Det var inte lika roligt när inte du skapade magi med orden och jag bara kunde följa med på äventyret.

Någonstans måste jag ju ha lärt mig att läsa. Någon gång måste jag ha knäckt koden. Hur lång tid förflöt mellan de där två minnena? Jag vet med mig att jag ine hade lika lätt för att lära mig läsa som de andra i klassen, och framförallt minns jag att jag var rädd för att börja skolan. Jag var rädd för att misslyckas.

Är det så jag har varit tidigare, Mamma? Har jag undvikit saker för att jag varit rädd för att misslyckas med dem? Och när jag inte undkommit prövningen eller vågat testa så har jag lyckats ändå? Är det bara min rädsla som satt stopp för det jag velat göra ibland? Är det därför jag lyckas nu? För att jag vet att jag klarar av det jag föresatt mig att göra?

När gick jag ifrån att vara osäker på många av de saker jag ställdes inför till att beslutsamt inse att jag kan ta reda på hur jag löser de flesta problemen som jag stöter på?
En sak vet jag i alla fall och det är att det hjälper massor att ha en Mamma att luta sig tillbaka på när man inser att man inte har en aning om hur det  konstiga vuxenlivet fungerar. Så detta inlägg är till dig Mamma, för jag tror att du har gett mig många av de verktyg jag har i min verktygslåda för att fxa med livets många utmaningar.