Vägen till Skara

Idag åkte jag och min sambo in till stan för att gå på Gröna Lund tillsammans med hans tvillingsyster med sambo, storasyster med sambo och barn, och så sambons pappa samt de två mindre syskonen. Som ni märker här så är det en rejäl familj!

Min första tanke när vi väl gått in i parken var att ljudnivån var enormt hög. Barn gråter, attraktioner låter, olika slags musik kastas emot en från alla möjliga håll. Det märks att jag har arbetat en sommar här. Ljuden som från början är trevliga och stämningsfulla har blivit förknippat med en dålig arbetsmiljö fylld av stress, klagomål och buller.

När vi sedan gick runt i parken och märkte hur alla spelen mer eller mindre var omöjliga att vinna i började jag få nog. Ett exempel, pyramiden, ett spel som går ut på att välta 9 konservburkar som står uppställda. Man har två bollar på sig, och efter att ha studerat spelet noggrannare lade jag och Fluffigt märke till att de burkar som stod nederst var fyllda med något, förmodligen sand. Resterande flög lätt iväg, och allt som oftast blev det två burkar kvar efter första kastet, en längst till höger och så en längst till vänster. Omöjligt att sätta med bara två bollar. Detta kan jag tycka är regelrätt fusk. Det är okej att något är svårt, men spelreglerna skall vara tydliga! Man skall veta hur spelet fungerar.

Nu kan det tyckas som om jag klagar rejält, och det har jag ju. Mycket var roligt också. Fluffigt och hans tvilling fick åka Katapulten, och själv åkte jag runt i Popexpressen så vid dagens slut var vi darriga om knäna och alldeles nöjda. Vi hade för övrigt kvar våra fribiljetter ifrån det att vi var anställda, så vi kunde bjuda familjen på inträdet och sedan åka omkring bäst vi hade lust. Det blev en hel del över, så det får bli till en annan sommar det. Popexpressen lär nog vara storfavorit då med.